SD-chocken
Om Sverigedemokraternas framgång, som följts av förvåning, förvirring, rädsla och moraliska reflexreaktioner. Men vilka är de allt fler som nu trätt fram som Sverigedemokrater? Och hur känner de som är målet för SD:s politik? Konflikt reser i ett Sverige där sprickor mellan hög och låg, stad och land, makt och missmod blivit tydligare efter valet - och där politik och panikreaktioner bidrar till mer polarisering.
Den senaste veckan har Sverige drabbats av en slags medial och intellektuell tsunami. Det hela började när valresultatet kom i söndags, och politikerna tävlade om att fördöma nykomlingarna. Efter valnatten gav sig medierna in i leken: Aftonbladet med sin kampanj ”Vi gillar olika”, Arbetaren som ”Vägrar stryka rasisterna medhårs”, och, kanske lite mer överraskande, Veckans Affärer som på sin hemsida utropade att vi står inför en ”Brun Höst”.
Efter de här tidiga reaktionerna var det analyserna till varför resultatet blev som det blev, som fullkomligt öst över oss i en slags andravåg. Alla verkar känna sig kallade att tolka, tycka, förklara och förskriva. Åsikterna som förts fram har varierat från SD:s egen – att deras framgång beror på hur invandringen förstör Sverige – till den bittra motsatsen, att svenskar faktiskt är rasister. Däremellan ligger tanken att framgången ligger i att integrations- och invandringspolitiken på något illa definierat sätt ”havererat” eller ”misslyckats”. Andra har hävdat att SD skickligt utnyttjat nationalismen, eller att Skåne och Blekinge – SD:s kärnområden – har en tradition av nazism och främlingsfientlighet, eller att de övriga partierna begått taktiska misstag, eller mediernas tystnad, alternativt deras överdrivna SD-fokus, eller att globaliseringen är att skylla, eller brist på utbildning, eller vargen, eller bensinskatten, eller fattigdom, eller vänsterns svek. Och där någonstans vi står idag. Inte mycket klokare, men med Sverigedemokraterna i riksdagen.
Men vad var det då som hände i söndags, i Sverige? Ett Sverige som, åtminstone bortom politiken, egentligen är samma Sverige som det var i lördags. Gatorna ser likadana ut – kanske med lite mera löv på trottoarerna. Maten smakar likadant. Höstsolen värmer lika lent. Och människorna, som bodde här i lördags, vare sig de är födda i Perstorp, Pajala eller Pristina, är fortfarande kvar. Men något kom fram i söndags. Ett annat Sverige manifesterade sig, i valet. Vad är det för land? Det har vi försökt ta reda på den här veckan. Och vi börjar i Blekinge. Hur ser Sverige ut för, säg, Jimmie Åkesson, när han slår upp sina ögon i sin nybyggda, vitmålade villa på Asplyckegatan i Sölvesborg? Vilka möter han på gatan? Vilka håller med om det han säger? Och vilka säger emot? Konflikts Randi Mossige-Norheim åkte till minkfarmarnas och hårdrockarnas Listerland för att få en bild av det land som format – och nu formas av – Sverigedemokraternas ledare.
I trakter där jämlikhet stått överst på plakaten i decennier, har Sverigedemokraterna också gått fram. I det röda Gävleborg gick SD starkt framåt i de flesta kommuner – förutom i Gävle så också i traditionella vänsterfästen som stålverksorter som Hofors och Sandviken. Konflikts Mikael Olsson åkte dit i veckan för att försöka få några tänkbara svar på varför. Och resan började med en namne i Folkhemmet i Hofors o Torsåker.
Men om valresultatet chockade de etablerade partierna och medierna, hur känner då de som Sverigedemokraternas politik är riktad mot? Upplever invandrarna att partiets framgång är ett tecken på att svenskarna faktiskt blivit mer främlingsfientliga? Många gör jämförelser med 90-talets vit maktrörelse, Ny Demokrati och lasermannen, som satte skräck i många invandrare. Men vad säger de som själva var med då, under 90-talets demonstrationer och debatter. Har situationen blivit värre, eller har inget i själv verket förändrats? Konflikts Lotten Collin har gjort tre hembesök för att höra berättelser om ett land i förändring från de som kom till Sverige för många år sen. Hon började i Uppsala.
Programledare: Mikael Olsson Producent: Ivar Ekman