Konflikt

Om Kandahar, COIN och kulturkänsliga krigare. Amerika och dess allierade ställs nu inför sin största utmaning i Afghanistan: en offensiv i pashtunernas huvudstad Kandahar. Samtidigt blir offensiven den stora prövningen för den nygamla taktiken "counterinsurgency", med ekon från både Vietnam och gamla kolonialkrig. Kommer man att lyckas? Och är counterinsurgency, eller COIN på militärjargong, verkligen det patenterade framgångsrecept som det framställs som? Reportage om nya filmen Human Terrain, samt samtal med experter i Kandahar, Washington och Stockholm.

Efter månader av växande irritation mellan USA och den afghanska ledningen sopades i veckan allt gammal groll under mattan och president Hamid Karzai togs emot i Washington med stora vänskapsbetygelser. Med en pågående truppförstärkning - ytterligare 30 000 amerikanska soldater är på väg till Afghanistan - och en förestående offensiv i Kandahar är Obama och Karzai mer beroende av varandra än någonsin hittills, och av att visa att man har det afghanska folkets bästa som främsta syfte. Från officiellt håll har man därför den senaste tiden tonat ned krigsretoriken och säger nu att det snarare handlar om en "process" än en offensiv i Kandahar. Men vad är detta Kandahar? Vad betyder det för de afghaner som kommer därifrån? En av de mer speciella böcker om Afghanistan som kommit ut under de senaste åren heter My Life with the Taliban. Det är en självbiografi skriven av en högt uppsatt taliban, Mullah Abdul Salam Zaeef, som bland annat var ambassadör till Pakistan när Afghanistan-kriget började 2001 och som 2002 greps av USA och satt i Guantanamofängelset i tre år. Boken har översatts från pashto och redigerats av två europeiska forskare som spenderat de senaste åren i Kandahar. Konflikts Ivar Ekman ringde upp en av dem, Alex Strick van Linschoten, för att höra hur han hamnat i Kandahar, hur boken kom till, och hur läget i staden är idag. Det är i Kandahar Talibanerna har sitt starkaste fäste och de har inte visat några tecken på försvagning, så om USA ska lyckas med sin plan att börja dra tillbaka sina styrkor nästa år lär en större militär insats vara oundviklig. Och lika oundvikligt kommer den att leda till ännu fler civila offer, vilket redan har börjat synas i Pentagons siffror. Vad händer då med den taktik som går ut på att skydda civilbefolkningen och vinna deras förtoende så att motståndsgrupperna inte kan söka skydd hos dem? Counterinsurgency är begreppet på engelska och en bra svensk översättning saknas. Taktiken användes i samband med truppförstärkningen i Irak 2007, under den så kallade surgen - och nu är det mycket i NATO-koalitionens planering i södra Afghanistan som påminner om det man gjorde i Baghdad. En person som var djupt inblandad då var David Kilcullen, som counterinsurgency-rådgivare till General Petraeus. Han har haft ett stort inflytande på hur den amerikanska militärdoktrinen utvecklats under de senaste åren – han har även varit särskild rådgivare åt den dåvarande utrikesministern Condoleeza Rice, och har arbetat i långa perioder i Afghanistan, Irak och Pakistan. Ivar Ekman ringde honom i Washington. Ett av de konkreta inslagen som har utvecklades ur den stratgei som David Kilcullen var med och formulerade är de så kallade Human Terrain Teams - mänskliga terräng-team. I vår tids krig anses inte längre enbart kontrollen över den fysiska terrängen - marken, luftrummet eller havet - att vara avgörande för vem som ska segra. För att kunna vinna ett krig måste man vinna människornas förtroende - "hearts and minds" som man ofta hör amerikanska militärer och politiker tala om. Och åtminstone inom en del av de högre ledarskikten har insikten om att det inte funkar med bullriga soldater som brakar fram i full stridsmundering och knappt syns bakom sina mörka solglasögon. Så för att göra de mer känsliga för den mänskliga miljö de rör sig i rekryterar armén antropologer till de här mänskliga terrängteamen, för att hjälpa till att analysera och förklara hur människorna i området beter sig. Så är det tänkt, men i praktiken återstår många brister och framförallt riktas mycket kritik mot systemet - både inom det militära och bland akademiker som värjer sig mot att deras expertis ska användas för krigföring. Några av de rösterna, men också förespråkare förekommer i den prisbelönade dokumentärfilmen Human Terrain, som har fått stort gensvar där den har visats på dokumentärfilmsfestivaler, nu senast vid HotDocs i Toronto. James Der Derian är professor i internationella studier vid Brown University i Rhode Island och har regisserat filmen tillsammans med David och Michael Udris. Filmen började som ett försök att skildra den den amerikanska militärens strategiska omsvängningen. Men när hans vän och kollega Michael Bhatia, antropolog som ingick i ett av Human Terrain-teamen, miste livet vid en vägbombs-attentat blev det plötsligt också ett personligt projekt. Konflikts Daniela Marquard fick tag på honom under festivalen i Toronto. Gäster i studion för att diskutera detta är Caroline Holmqvist-Jonsäter som just skrivit sin doktorsavhandling på ämnet tjugohundratalets krig vid Kings College i London, och Torbjörn Petterson, Svenska Afghanistankommitténs generalsekreterare, nyss hemkommen från Kabul. Programledare: Daniela Marquardt Producent: Ivar Ekman