Konflikt

Om det storpolitiska skuggspelet i Pakistans otillgängliga bergsområden. Vad betyder rapporterna om tusentals trupper från Folkets Befrielsearmé i den pakistanska regionen Gilgit-Baltistan? De betyder att mycket mer står på spel i Pakistan är kampen mot talibaner och terrorister. I skuggorna pågår en våldsam dragkamp mellan jättarna Kina, Indien och USA, en kamp som riskerar att destabilisera en redan explosiv region.

I nyhetsdramaturgin har Pakistan kommit att representera allt läskigt som uppstår i mötet mellan skäggiga beväpnade män, fanatism, naturkatastrofer och en korrupt, dubbelspelande, kärnvapenbestyckad stat.  Men i den här floden av nyheter om terrorister och talibaner var det för några veckor sedan en rapport som stack ut. Det var New York Times som publicerade en artikel av en amerikansk forskare, Selig Harrison, där han hävdade att den kinesiska armen, Folkets Befrielsearmé, mer eller mindre höll på att ockupera en del av norra Pakistan, provinsen Gilgit Baltistan – och det med pakistaniernas goda minne. Åtminstone vi på redaktionen hajade till. Kina? I Pakistan? Varför då? Har det något att göra med de talibaner och terrorister vi vant oss att höra om? Men vad är detta Gilgit-Baltistan? Och hur upplever man den kinesiska närvaron där på plats? På kartan ser man att provinsen ligger inklämt bland de höga bergen på gränsen mellan Afghanistan, Kina och Indien. De senaste åren har det kommit rapporter om en ökad kinesisk närvaro i Gilgit-Baltistan och Kina är inblandande i flera genomförda och planerade megaprojekt som dammbyggen, vattenkrafverk och en tåglinje som ska sträcka sig till den pakistanska kusten vid Indiska Oceanen. Samtidigt bygger man ut Karakoram Highway - också känd som den Kines-Pakistanska vänskapsvägen - som ska öppna upp för tunga väg transporter från Kina till Pakistan. Konflikts Ira Mallik ringde upp en journalist i centralorten Gilgit, en stad med drygt 10 000 invånare, som de senaste åren skakats av såväl nationella protester som sekteristiskt våld. Eftersom journalisten är kritisk till den pakistanska regeringen och regionen som han säger är "full av säkerhetsfolk" vill han inte framträda med sitt namn. I New York Times-artikeln, som väckte så mycket uppmärksamhet när den publicerades i slutet av augusti, stod det: ”En tyst geo-politisk kris utspelar sig i de himalyska gränslandet i norra Pakistan, där Islamabad har gett upp de facto-kontrollen av den strategiska regionen Gilgit-Baltistan till Kina”. Artikeln skrevs av Selig Harrison, en äkta, för att använda ett amerikanskt uttryck, old Asia hand - riktig gammal Asien-räv. Han bevakade Syd- och Ostasien för AP och Washington Post från 1951 fram till 70-talet och var bland annat den förste västjournalisten som fick intervjua Kim Il Sung i Nordkorea 1972. Sedan dess har han jobbat som forskare på Carnegie Endowment, och nu senast som chef för Asien-programmet på den oberoende tankesmedjan Center for International Policy i Washington. Han har skrivit flera böcker, bland annat en med den högaktuella titeln China, Oil and Asia - conflict ahead? Den kom ut 1980. När Konflikts Ivar Ekman nådde honom på hans kontor i Washington började han genast reda ut den akuta politiska situationen i kommunistiska Nordkorea. Efter att artikeln publicerades har Harrison blivit hårt ansatt både från pakistanskt och kinesiskt håll. I den pakistanska tidningen Dawn kallades uppgifterna om Gilgit-Baltisan ”löjliga”. Å artikeln fortsatte: ”Men inget är löjligt när det kommer till ett hett propagandakrig, i synnerhet när indierna vill göra västs huvudstäder rädda för Kina. Och Mr. Harrison följer helt Indiens linje”. Hur ser man då på saken från officiellt kinesiskt och pakistanskt håll? Vad man än tror om Gilgit-Baltistan, är det ingen hemlighet att Kina investerar stort, både i hemlandet och i allt större utsträckning internationellt, i bättre infrastruktur, och att man har stora planer på ett internationellt nät av järnvägar, pipelines och hamnar – allt för att kunna hantera en ständigt växande handel. Att Pakistan är en av de viktigaste pusselbitarna i Kinas långsiktiga plan för energiförsörjning och handel, det är också tydligt. Men när man ser på utvecklingen från ett strategiskt, politiskt perspektiv blir det hela genast både otydligare, och känsligare. Än en gång – på kartan ser man tydligt hur Pakistan gör vägen från Kina till både Mellanösterns olja, Afrikas råvaror och den europeiska marknaden betydligt kortare. Samtidigt ser man hur Indien plötsligt har anledning att känna sig lite inklämt. Hur är det då? Är de kinesiska  projekten i Pakistan en naturlig del av nya fredliga handelsvägar? Eller är dom ett strategiskt spel för att manövrera ut Indien och säkra Kinas framtida kontroll över den östra delen av Euroasien? Sveriges Radios Kina-korrespondent Hanna Sahlberg försökte få svar, och upptäckte att svaret helt beror på vem man frågar. Hon började på Pekings universitet, med den biträdande professorn i internationella relationer, Han Hua. Och det är alldeles tydligt att synen på vad som faktiskt händer i den för världen så oerhört viktiga regionen kring Indiska oceanen, ja, den förbyts helt beroende på vilka glasögon, och vilket lands intressen man företräder. Det kan man också upptäck på mycket nära håll, för även i Sverige, i Stockholm bekymrar sig forskare, civila och militära beslutsfattare för vad som sker med säkerheten i Asien till följd av Kina och Indiens växande styrka och USA :s omfattande engagemang. Häromdagen ordnades ett seminarium på Institutet för Säkerhet och utveckling i Nacka utanför Stockholm, med titeln Regional Power and Maritime Security in Asia. Men vid läsningen av kallelsen till seminariet anade man inte att både Folkets befrielsearmé och den Indiska regeringens strateger skulle vara på plats. Konflikts Mikael Olsson tog sig dit. Programledare: Mikael Olsson Producent: Ivar Ekman