Musikens Makt

Vi är tillbaka i grått igen! Denna gång med sällskap av en utbildad kompositör och "friend of the pod", nämligen Corinne Dominique...

Vi firar 50-avsnittsjubileum med en fanfar, en skål i chardonnä och ett helt vanligt avsnitt. Robert har snöat in på amerikanskt 80-talstrams, Love på Broadcast och obskyr svensk new wave där alla sjunger som Olle Ljungström eller Thomas Di Leva. Love ger oss inslaget "några mer lättlyssnade saker som har lite koppling till Rock in Opposition", vilket givetvis innebär ny allsång till Lars Hollmer, men också att bägge värmer stenhårt till Bob Drake...

Vi diskuterar apkoppor, dubbelpungsparkar, styrvårtor och den nyligen bevistade Sparks-konserten samt drar rafflande stenkastaranekdoter. Det blir Joanna Newsom, Damien Youth, Boyd Rice och Another Sunny Day. Robert har hittat hiphop han gillar, som är blott 16 år gammal. Love har inte mindre än _två_ egna låtar (fastän den ena är från när han var 15) samt blåser mera nytt liv i mashup-trenden. Skott avlossas mot Norah Jones och Stockholm Live...

Robert har varit på konsert och återfått pre-covid-känslan samt mött sin överman i Magma-fandom. Love har snart släppt en alldeles äkta singel (så fort vinylodlingarna i Ukraina är igång igen). Vi tar farväl av en ofattbart stor musikalisk gigant med en nära 80 år lång karriär bakom sig. Dessutom lyssnar vi på Igorrr, Prefab Sprout, Momus, Comus, Jackson C. Frank, Gunno Hoppe, ironisk bossa-hardcore, Dave Van Ronk med flera...

Robert har de-googlat och tagit ett återfall i turkadelica. Love mår, enligt officiellt beslut, bättre än någonsin och har lyssnat på Auteurs och en tidig skiva från en av de största. Skott avlossas mot Wagner och Broder Daniel. Love introducerar några lite mer obskyra kvinnliga singer/songwriters, huvudsakligen från 60-talet. Två nyss insomnade ikoner inom bombastisk, maximalistisk popmusik hyllas...

Denna gång gästas Kikki-studion av en person förutan vilken podden bokstavligen inte hade varit möjlig, nämligen Johnny Länn. Vi gör vissa försök att spåra hans (och, by proxy, även Loves) musikaliska utveckling, men mest av allt associerar vi fritt bland bra musik. Johnny introducerar ett broderfolks undanskymda proggscen, Robert har fått öronmask i form av Issam Hajali och "Blue" Gene Tyranny och Love spelar en singer/songwriter/poet som vi pinsamt nog inte lyckades gissa...

Robert har nått en senkommen insikt om ett klassiskt musikalnummer, medan Love har tappat sin mobil och plågats av Lena Andersson. Märkligt nog har bägge två, för första gången i sina liv och helt oberoende av varandra, lyssnat på Jacques Dutronc. Robert har även producerat ASMR och snöat in på "arabadelica" i form av ett skevt Beethoven-lån och lite otroligt frän oldschool-rapping...

Love tycker att livet är tråkigt, trots (eller på grund av?) att han har lyssnat på både Underjordiska lyxorkestern, Trembling Blue Stars, Pale Fountains och Mike Oldfield. Robert har, å sin sida, varit på en misslyckad cykelsemester, ett virtuellt poddbesök i Amerika och en musikalisk Sydostasien-kick, med såväl thai-disco som khmer-Beatlescovers...

Love är deppig men Robert åkallar Brian Wilsons livsvisdomar och så kör vi på. Vi värmer upp med Close Lobsters, Yellow Magic Orchestra och Devo, sedan tar vi oss an den motvilliga popikonen och jazzkattan Margo Guryan, med pit stops vid hennes skolkamrater och -lärare Bill Evans (Sverigekoppling 1), Max Roach och Ornette Coleman (Sverigekoppling 2). Men detta är egentligen bara ett preludium för det egentliga temat: "klassiska" lån i populärmusiken...

Robert har vandrat till mörkrets hjärta, nått en mycket obehaglig insikt om sig själv och skurit av sig från allt socialt liv. Men han spelar också rytmiskt intressant Bollywoodmusik och imiterar Slavoj Žižek, så allt är inte bara mörker. Utöver detta ägnas större delen av avsnittet åt Loves genomgång av Wales stoltheter och John Cales favoritband - Gorky's Zygotic Mynci...