Musikens Makt

Robert har lyssnat på fromt kristen (?) akustisk kåntry och blivit positivt överraskad av ett amerikanskt kändisbarn. Love har diggat Style Council och Last Dinner Party. Robert presenterar en sladdrig mashup av Yma Sumac och Lizzy Mercier Descloux samt en spänstig och fräsch mix på klassisk 1975-funk. Love leder oss in på avighet och lofi med Andy Partridge och Martin Newell, vilket för oss vidare till Solid Space och "Bill Holt's Dreamies"...

Love har lyssnat på kvinnan som Todd Rundgren ville låta som, Robert har upptäckt halvny konspirationsteoretisk hårdrock från Gnarps finest. Sedan blir det proto-twee med Dolly Mixture (ej att förväxla med Dolly Style), vilket leder vidare till Saint Etienne, Mo Tucker, Shangri-Las och Tammys. Robert har gjort en mashup på Monkey Island-musik, Ewan MacColl och en dryckesvisa från 1600-talet...

Love har - med Patreon-donatorernas hjälp - tagit ett kliv uppåt i bostadskarriären och samtidigt blivit en ofri man. Vi inleder mycket akustiskt med Fureys, Peelers, Joanna Newsom (alias "Pernilla Wahlgren som Pippi på LSD") och Spirogyra (ej att förväxla med Spyro Gyra). Robert har gjort en mycket cursed mashup inspirerad av en felstavad progrock-mem. Cardiacs, Shirley Collins och Modrý Efekt fuckar alla med rytmer. I Roberts Last...

Love har lyssnat på "den felande länken mellan King Crimson och Madness", alias Cardiacs. Robert hakar i Loves tema från förra avsnittet och lyfter hjältemodigt fram två svenska 70-talskvinnor strax utanför musikrörelsen. Några nyss avlidna uppmärksammas: Shuhada' Sadaqat, Sixto Rodriquez, Robbie Robertson och den näst minst kände Smiths-medlemmen. Ett lyssnarbrev från "Svante" besvaras med stor intellektuell skärpa, spänst och espri...

Vi har lyssnat på Clothilde och Harry Nilsson. Peter Brötzmann har dött och så även Silvio Berlusconi, vilket föranleder frågan: förutom vägarna, viadukterna, Vivaldi, PFM och italodisco, vad har romarna egentligen gjort för oss? Vi pratar om svenska kvinnor, närmare bestämt Britta Persson, Sonja Åkesson, Skator och Anna von Hausswolff, som på något vis leder vidare till Ulver och Taake, och du kan aldrig gissa vem som väljer att spela de sistnämnda...

Ett avsnitt i snuskets, incestens och Finlands tecken. Lyssna gärna på det på syra eller i det sagolika tillståndet mellan sömn och vakenhet. Det blir Todd Rundgren, Reijo Taipale, Saimaa, finska Fugs-, Lou Reed- och Bowie-covers, Beach Boys, Tim Holland, Bert Jansch, Roy Harper och Ramases & Selkets strukturerade flum. Vi får ett svenskt och ett pakistanskt exempel på den förnämliga kombon dragspel + synt. Love presenterar piloter för tre potentiella fasta inslag...

Tack vare en lyssnarfråga om Ultravox! (sic), som får oss att pröva på genren "live reaction", går detta avsnitt i sladdrighetens tecken. Vi hör också på sublim buskis med Monica Z och en spretig och abstrakt Divine Comedy/Univers Zero-knöl med Flädermoln. Därefter ett band från Norges Canterbury och lite Of Montreal. Vi får en djupdykning i Webstrarna och deras Cure/Devo-influenser, samt i Half Man Half Biscuit och deras diskbänkssurrealism och referenser till gamla snookerdomare...

Burt Bacharach, Lisa Marie Presley, Gal Costa, Tom Verlaine och David Crosby har dött och får alla sin vederbörliga hyllning. Kanske mest av allt Burt, som (tillsammans med Hal, Dionne och Dusty) har gett Love aha-upplevelser och får Robert att spåra in på en rant mot vår kulturs ständiga propaganda för sällskap och gemenskap (så mycket brinner han för detta, att vi bägge missar ett uppenbart skämt om Dusty Springfield och Simpsons)...

En julklapp i form av ett MYCKET fullmatat avsnitt! Robert lyfter fram den nyligen hädangångne Jerry Lee Lewis utmärkta kåntryplattor och spelar lite rykande aktuell antropofagia av Os Mutantes. Love introducerar den förmodade onanisten C Duncan och håller en snabbkurs i Divine Comedy. Robert har gjort en mycket akademisk djupanalys av det norska progmetalbandet Leprous användning av polyrytmik...

Vi fortsätter vårt samtal med den kvalificerade kompositören Corinne Dominique, som om det inte alls gått två månader sedan sist. En diskussion om när och hur en genre egentligen uppstår mynnar ut i två exempel på "genrer innan de fanns": Brian Peter George St. John le Baptiste de la Salle Enos pre-punk-postpunk från 1974 och Cromagnons proto-säckpipe-black metal (vilket kanske än idag inte är en genre) från 1969. Tidigare gästen Gus Loxbos Pombo gör ett snabbt återbesök...